sarahjoha

Jag har i helgen troligtvis nått höjden av snurrighet. Det hela började med att jag o kära Suss skulle träffas och ta en fika på Waynes. Det hela började ganska bra hon beställer Kaffe och smörgås och går och sätter sig lite längre bort på caféet, sedan ser jag (i ögonvrån) att Suss lämnar bordet för att hämta någonting. Jag i min tur tar min kaffe och vandrar bort mot bordet där vi ska sitta, tar av mig jackan och sätter mig till rätta. Tittar på Suss kopp och tänker att det var väldans vad snabbt hon dricker sin kaffe....jag reflekterar inte mer över det utan väntar på att Suss ska komma tillbaka. Jag hinner tänka "köper hon en till kaffe redan"? Efter ett tag kommer hon tillbaka och tittar lite konstigt på mig, precis då samtidigt som jag får denna blick förstår jag att den kaffekoppen som står framför mig kanske ändå inte är hennes. Nej, precis det är alltså någon annans fika och här sitter jag och har bjutt in mig själv...pinsamt JA! Både jag och Suss brister ut i skratt och jag samlar ganska så snabbt ihop mina grejer för att flytta över till Suss.

Kvällen fortsätter och jag tänker att jag ska hem till Sandra för att lämna hennes skor som jag lånat. Eftersom jag har nyckeln går jah in till henne (medans hon är i Stockholm) och kommer på att jag måste låna hennes toa. Det gör jag också. Sedan går jag ut och går hem igen, alltså utan att byta skor och utan att göra det jag ska! Ja, ni fattar snurrigt!
 
Jag bör också tillägga att jag även gåår till fel bil när jag och Suss ska hem från fikan. Jag får helt enkelt för mig att Suss har bytt bil til en spillrans ny silvrig bil. För det har man ju råd med om man är student. Även denna situation leder till ett gott skratt. Men jag bjuder på allt detta, jag är inte den som är den utan är bara mig själv. Bra som dåligt